För Annika Gaardsdal, 47, handlar varje dag om att utmana sig själv, röra sig lite mer och orka lite till.

Med familjen som sin största drivkraft har hon hittat tillbaka till livsglädjen, och gjort vardagen till sin viktigaste träning.
– Det jag gör i dag kommer göra att det blir lite bättre i morgon.

I det gula tegelhuset i Gislaved rör sig Annika Gaardsdal genom den vardag som har blivit en central del av återhämtningen efter stroken hon drabbades av för åtta år sedan.

Fyra barn, läxor, tvätt att vika, tv-kvällar, middagar tillsammans. Dessutom: träning, och små, små steg framåt. Varje dag.

– Rutiner är jätteviktigt för mig, berättar Annika.

– Jag tillåter inte mig själv att ligga kvar i sängen på morgnarna. Jag tar på mig vanliga kläder, inte bara myskläder. Jag lagar nästan alltid kvällsmaten till familjen.

Trots att hennes assistent, maken Anders eller någon av de fyra döttrarna ofta finns i närheten har Annika bestämt sig för att göra så mycket hon kan själv, eftersom varje rörelse gör skillnad. Att gå på toaletten blir balansträning. Att öppna skåpluckor och dra ut lådor med högerhanden – som fortfarande saknar det mesta av sin styrka efter stroken – är ett steg närmare en rörligare hand.

– Det handlar om att aldrig välja den enklaste vägen. Det är förstås viktigt att jag känner mig trygg, och jag måste se till att jag inte ramlar och gör mig illa. Men samtidigt vill jag hela tiden utmana mig själv och pusha mig framåt.

– Innan stroken jobbade jag som lärare. Idag är träningen mitt jobb. Och har man ett jobb, då gör man sitt jobb. Då kan man inte bara strunta i det.

Annika Gaardsdal. 

Familjen flyttade in i villan i Gislaved 2007. När Anders fick jobb i USA 2014 packade man ihop sitt svenska vardagsliv och såg fram emot att tillbringa några år på andra sidan Atlanten. Ett år senare föddes deras fjärde barn.

Annika beskriver sig själv som handlingskraftig, organiserad, med full kontroll på familjens logistik.

– Jag hade alltid många bollar i luften, och jag trivdes med det.

Det fanns inga varningssignaler. Hon var 38 år och fullt frisk.

– Jag hade ett helt vanligt liv. Fin familj, utbildning, bra jobb, levde hälsosamt och motionerade regelbundet. Tills den dagen blixten slog ner i mitt huvud.

Fredag den 17 mars 2017 började som vilken dag som helst hemma hos familjen Gaardsdal i North Carolina. Anders åkte till jobbet, de tre äldre barnen till skola och förskola och Annika var hemma med minstingen Magnolia.

Senare samma dag var Annika på lekplatsen utanför förskolan med de två yngsta barnen och vännen Amanda. Det började med ilningar i öronen. Sedan frågade Amanda hur det var med Annika, om det var något som var fel?

– Jag sa att jag mådde lite konstigt.

Vännen frågade om hon skulle ringa efter ambulans och Annika sa ja.

– Jag sluddrade när jag skulle säga koden till min telefon och tänkte ‘vad konstigt jag låter’, berättar Annika.
Det är det sista hon minns.

Hon föll ihop på marken, med barnen intill. Ambulans var snabbt på plats. På sjukhuset kopplades hon till monitorer, slangar och skärmar, och kördes fram och tillbaka till röntgen. Anders beskrev det senare som att kliva in i en tv-serie:

– Det pep, blinkade och larmade. Jag bara satt där och undrade vad som hände.
Ett sprucket blodkärl i hjärnan – en så kallad aneurysm – hade orsakat hjärnblödningen. Ingen trodde att hon skulle överleva.

Annika låg medvetslös i tre dagar. När hon vaknade på måndagen trodde hon först att allt var som vanligt. Hon tänkte på välgörenhetsmiddagen hon skulle gå på kommande lördag.

Men kroppen lydde inte längre. Hon kunde inte prata. Det enda hon kunde röra var tummen. När hennes lillasyster kom på besök läste hon upp alfabetet, och Annika fick röra tummen upp eller ner vid rätt bokstäver, och på så sätt få fram ord. Det hon stavade fram var: “Jag vill dö.”

Hon låg kvar en månad på sjukhuset i USA. Läkarna sa att skadan var omfattande, och att hon aldrig mer skulle kunna gå. Men Annika började redan då tänka att hon inte accepterade de orden.

I april flögs Annika hem till Sverige. Anders och barnen stannade kvar till sommaren för att avsluta skolåret. Den våren, då hon var ensam i sitt nya tillstånd, var den mörkaste i hennes liv.

Hon, som alltid klarat sig själv, behövde plötsligt hjälp med allt. Förflyttningar, mat, toalettbesök. Hela självbilden rasade.

– Jag var tillbaka i mitt land men jag var inte längre samma person som hon som hade bott här förut.

Hon beskriver känslan som att ha misslyckats – som om hon själv bar skulden för det som hänt. Men någonstans under det mörka började små, svaga gnistor tändas.

Familjen återförenades i huset och vardagen letade sig långsamt tillbaka innanför de gula tegelväggarna. Ramp, rullstol, hjälpmedel och träningsredskap blev en del av inredningen.

Steg för steg började Annika hitta tillbaka till sig själv.

Idag tränar hon ungefär tre timmar varje vardag, med fokus på styrka, rörlighet och balans.

Sedan stroken har Annika i stort sett inte haft någon syn på vänster öga. I september 2024 opererade hon bort ögat och det sattes istället in en ögonprotes.

– Det var inget självklart beslut att ta bort mitt eget öga, även om jag inte såg något längre.

Men allt gick bra och idag är Annika glad över sitt beslut.

– Jag ser inte mer nu än vad jag gjorde innan, men jag är mer symmetrisk i ansiktet. För mig har det ett värde att titta i spegeln och se mig själv se ut mer som jag gjorde förut.

Något annat som är väldigt påverkat är talet. Under tiden efter stroken kunde Annika inte få fram ett enda ljud. Men även det har utvecklats mycket.

– Idag kan jag föra en konversation. Den jag pratar med måste vara fokuserad och lyssna noga, men det går.
Annika går hos logoped två gånger i veckan, och har med tiden utvecklat talstrategier som hjälper henne.

Familjen är hennes största drivkraft.

– Jag är stolt och glad över att jag kan vara en del av deras liv, precis så som det ska vara. Jag hjälper dem med läxor och många vardagliga saker.

– Jag har inte valt att bli sjuk, men jag har valt att skaffa fyra barn – och då har jag ett ansvar att försöka komma tillbaka så mycket som möjligt för deras skull.

Annikas instagramkonto @katastroke har idag flera hundratusen följare. Hon har skrivit en bok “Katastroke: en berättelse om kärlek, hopp och viljan att fortsätta leva”, och hon är ambassadör för Hjärt-Lungfonden.

– Stroke är något som kan drabba vem som helst, i alla åldrar. Min högsta önskan är att stroke ska utrotas, och det kan bara ske genom forskning.

– Om jag kan hjälpa till att sprida information och kunskap om livshotande sjukdomar, så vill jag gärna göra det. Det är viktigt för mig att hjälpa till att påverka, om jag kan. Och vi alla har ett ansvar att hjälpas åt.

Annika berättar att det kommer dagar och stunder då livet känns tuffare än vanligt, då sorgen och känslan av att “varför just jag” letar sig in.

– Det kan vara när jag inte klarar att göra något som jag verkligen vill göra. Då kan jag bli väldigt frustrerad och ibland ledsen. Men då brukar jag klara av att tänka en gång till – att jag faktiskt hade kunnat vara död idag, men jag lever och det finns trots allt väldigt mycket jag ändå kan göra.

– Jag blir inte bättre av att tycka synd om mig själv. Jag vet ju redan att det är synd om mig, jag behöver inte påminna mig om det.

Hon har lärt sig att tiden i sig inte är det viktiga – bara riktningen framåt.

– Det är alltid för tidigt att ge upp.